En ny samtalsgrupp med pilgrimstema startar i Mörsil i höst. Bakom initiativet står Anders Lööv, präst i Västra Storsjöbygdens församling. Under sju träffar ska gruppen samlas kring pilgrimsrörelsens sju ledord, utan något krav på att deltagarna ska vandra en enda meter.
Anders Lööv har arbetat som präst i pastoratet i fyra år, framför allt i Åre församling.
– Sedan årsskiftet har jag varit här i Västra Storsjöbygden, där jag också bor. Det är ganska skönt att slippa pendlingen och ha promenadavstånd till jobbet.
Tidigare arbetade han i 15 år i Sköns församling i Sundsvall, där han också ledde en pilgrimsgrupp. Han är dessutom utbildad lärare och har genom åren varvat de båda yrkena. När han sökte sig till Åre pastorat var möjligheten att fortsätta arbeta med pilgrim något som vägde tungt.
– I jobbannonsen stod det att man kunde få jobba med pilgrim. Det hade jag jobbat jättemycket med i Sköns församling, så det var väldigt lockande. Och längs Sankt Olavsleden dessutom.
För ungefär ett år sedan testade han konceptet med en samtalsgrupp i Åre församling.
– Det var jätteroligt. Och nu tänkte jag att det är dags för Västra Storsjöbygden.
Upplägget bygger på sju ledord inom den svenska pilgrimsrörelsen, utvecklade av prästen Hans-Erik Lindström i Vadstena. För att minnas dem används bokstäverna i växtnamnet fetblad: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.
Till varje ord hör också en symbol från pilgrimsvandringen. Friheten har staven, enkelheten tältet och tystnaden kappan. Bekymmerslösheten symboliseras av hatten, långsamheten av kängorna, andligheten av korset och delandet av ränseln.
Varje träff ägnas åt ett av orden. Gruppen fikar tillsammans, pratar om vilka tankar, minnen och erfarenheter ordet väcker och avslutar med en kort andakt. Att delandet kommer sist passar särskilt bra, tycker Anders. Då har deltagarna redan hunnit dela mycket med varandra under de tidigare träffarna.
– Det finns ingenting av att så här ska man tro, eller att jag har svaren. Det är allas erfarenheter som står i centrum, och då trivs jag.
Tystnaden är en etablerad del av den svenska pilgrimstraditionen men det gäller inte i hela världen.
– När man vandrar ska alltid någon period av vandringen vara tyst. Så är det inte i södra Europa. Jag har vandrat till Santiago de Compostela några gånger, och det är inte tyst där.
Gruppen startar i höst och ska träffas i Rödingen i Mörsil.
– En gång i månaden blir det, här i Mörsil, på torsdagskvällar. Vi får se om det är en lagom nivå, så att alla känner att man hinner med. En och en halv timme tänker jag mig, det var det vi körde i Åre församling också. Det var ganska lagom.
Men det handlar inte om att snöra på sig vandringskängor.
– Det är inget krav att man måste kunna vandra för att vara med. Träffarna är inneträffar. Man kan pilgrimsvandra i tanken också, man måste inte gå för att pilgrimsvandra.
Det var inte en stor grupp i Åre, men det är också en del av poängen. Anders ser gärna att gruppen förblir så pass liten att alla får utrymme. Om intresset blir större finns möjligheten att dela upp den.
– Vi var inte så många, fem stycken någonting. Då hinner alla prata och alla vågar dela.
Gruppen riktar sig till vuxna och kräver inte någon särskild tidigare erfarenhet av pilgrim. Viktigare är nyfikenheten på det egna livet och på andra människor.
– Det är egentligen för alla. Det handlar om att sätta in livet i ett sammanhang. Själva begreppet som jag har myntat, stigfinnare, är att hitta sin väg och även titta bakåt. Vad ledde mig hit egentligen? Till den jag är.
Samtalen ska också kunna ske utan rädsla för att säga fel.
– Man blir inte slagen på fingrarna om man säger någonting tokigt. Det finns inget tokigt, det finns inget fel. Man ska känna sig helt trygg.
En av reglerna som Anders kommer att gå igenom med gruppen från början är att det som andra deltagare berättar stannar där.
– Vad man själv har pratat om kan man berätta, men inte vad de andra har pratat om.
Är man nyfiken på att själv pilgrimsvandra så behöver man inte åka till Spanien. S:t Olavsleden går genom kommunen. Den tar sig in vid Andersböle, går ner till Mörsil och följer sedan E14 i stora drag till strax efter Duvedsbyn, där den snirklar sig upp via Bodsjöbränna mot norska gränsen. År 2030 är det tusen år sedan Sankt Olavs död och då väntas betydligt fler vandrare söka sig till leden.
– Man brukar säga att det här är en av de fyra stora i Europa, även om man kanske inte kan se det på antalet som går här än så länge.
Inför jubileet finns det en hel del som måste ordnas.
– Då räknar man med att det blir väldigt många. Så det är mycket arbete nu med att se till att logistiken längs hela leden funkar. Det finns delar som är lite svåra, det finns ingenstans att köpa mat, ingenstans att bo. Men det håller man på att titta på ganska frenetiskt nu, att det ska funka hela leden fram.
Men för Anders själv handlar pilgrim mindre om jubileer, besökssiffror eller att komma fram till ett visst mål.
– För en del pilgrimer är målet det viktigaste, man måste till Nidarosdomen. Men för mig är det att ta ett steg i taget. Sätta ena foten framför den andra, och hinna tänka.
För honom blir pilgrimstanken också ett sätt att förhålla sig till livet utanför leden.
– Man ska inte stressa genom livet, utan hinna se det vackra. Hinna se medmänniskan och hinna lyssna. Det är väldigt mycket av pilgrim för mig.