I femtio år har drak- och skärmflygare svävat från Åreskutan ner mot Draklanda vid Åresjön. Det firar Åre Skärm- & Drakflygklubb med en festival den 17 till 19 juli, fylld av akrobatikshow, musik, tävlingar och utrustning att titta närmare på. Ambitionen är större än så: det här ska bli starten på en återkommande nordisk flygsportfestival.
Idén föddes i Frankrike. Therese Bärfenheim, ordförande i Åre Skärm- & Drakflygklubb, besökte förra året Coupe Icare, världens största skärmflygfestival.
– Min tanke var att skapa någonting liknande här. Men det får ske stegvis. Helikoptrar och basehoppare kanske är svårt att ordna dag ett, säger hon.
Så det börjar med en 50-årsfest. Klubben, som är helt ideell och har runt 150 medlemmar, har genom åren anlagt närmare ett tiotal startplatser på Åreskutan. Senast i ett projekt tillsammans med Skistar, där två av starterna fått tillgänglighetsanpassade vägar med stöd från bland annat Jordbruksverket och EU, klart 2024.
– Vi har satt en punkt där: startplatserna är byggda. Nu skiftar vi fokus till roligare aktiviteter, sådant som ger värde för medlemmarna. Egentligen för alla skärmflygare i hela Sverige, säger Therese Bärfenheim.
Själv kom hon till sporten 2019, just här i Åre, och fastnade direkt.
– Jag kom hit på semester med husbil i tre månader. Sen var det bara en dag då jag kände: nej, jag ska nog skaffa en lägenhet här.
För tre år sedan flyttade hon från Borås till Åre för att flyga mer. I dag är hon ordförande, studerar till fysioterapeut och har ett tydligt mål: att bli en av landets väldigt få kvinnliga skärmflyginstruktörer, och att bygga något där kvinnor känner sig trygga att ställa frågor i en mansdominerad sport.
Vad är det då som gör skärmflygningen så speciell?
– Man kan aldrig bli färdiglärd. Du kan nörda in på väder, på psykologi. Är du teoretiskt lagd kanske du älskar fysiken. Det är så stort och så brett, säger hon.
– Och så har vi distansflygningen, som jag tycker är jättekul just nu. Man kan starta på Åreskutan och flyga hur långt som helst. Jag har haft folk som har flugit härifrån till östkusten.
För den som undrar hur det går till: man åker upp på Åreskutan, lägger ut skärmen, kontrollerar linorna och klär på sig ordentligt, för det är kallt hela vägen upp till molnbasen. Hjälm, radio och instrument på, bland annat en variometer som visar om man stiger eller sjunker. Sen startar man oftast baklänges, lyfter skärmen så att den flyger ovanför en, och när det känns bra tar man några kliv framåt.
– Det är oftast inte så att man behöver springa eller hoppa, utan man tar några kliv och så börjar man lyfta, säger Therese Bärfenheim, som själv flög närmare hundra timmar förra året.
Och farligt, då? Frågan kommer alltid. Utbildningen följer samma teorikrav som annan pilotutbildning, klubben följer luftrumsreglerna och instruktörer finns med långt in i processen.
– Jag kände mig ganska självsäker efter tre fyra år. Men absolut, det kan hända saker. Då handlar det mer om att man har överskattat sig själv.
Navet i allt är Draklanda, landningsfältet vid Åresjön som är den enda platsen i hela Sverige avsedd enbart för skärmflygning. Andra fält i landet delas med allt från kohagar och naturreservat till motorflyg och fallskärmshoppare.
– Den är hela anledningen till att vi kan bedriva klubbverksamhet här. Har vi ingenstans att landa finns det egentligen ingen verksamhet, säger Therese Bärfenheim, och skickar en tanke till alla föregångare som genom åren ordnat marken tillsammans med kommunen och Skistar.
Det är också här festivalen går av stapeln den 17 till 19 juli. På programmet står en akrobatikshow med rökbomber, musik, lekar, tävlingar och grill. En utomhuskalasfestival, som ordföranden sammanfattar det. Dessutom blir det vad klubben kallar testival, där återförsäljare visar upp skärmar och utrustning, däribland Åreföretagen Skysport och 1420 Airborne. Norska flygare kan också dyka upp; Therese har postat en inbjudan i en norsk skärmflyggrupp. Och alla nyfikna är välkomna.
– Det är öppet, det är ett fält. Det enda man ska tänka på är att inte befinna sig på själva landningsfältet, säger Therese Bärfenheim.
Den som blir sugen på att prova kan boka ett tandemflyg med något av de lokala företagen, eller göra som Therese: boka en kurs och bara köra. Då väntar först markträning med skärmen över huvudet, sedan låga backglidningar och till slut de stora, höga flygen, med instruktörer på radio vid både start och landning.
Men festen, betonar hon, är inte hennes verk.
– Det är styrelsen som syr ihop det här tillsammans med alla medlemmar, och det är jättemånga som ställer upp. Vi har en riktigt bra sammanhållning. Händer det något har vi varandras rygg.
Programmet är inte spikat i alla detaljer än, och lokala aktörer som vill delta på något sätt är välkomna att höra av sig till klubben.